Tänk om det gick att teckna en livförsäkring, en riktig sådan. En försäkran om livet, att det fortsätter även imorgon.
Häromdagen fyllda jag ett halvsekel. Konstigt nog, för alldeles nyss firade jag mina föräldrars femtioårsdagar..
Enkel matematik talar om för mig att det var 24 respektive 26 år sedan, men det faktumet är omöjligt att ta in. Det var ju häromåret! Inte mycket har hunnit ändras. Visst, några byten av jobb, ett par döttrar har tillkommit, men annars har tiden gått spårlöst förbi.
Utom om jag ser mig i spegeln. Istället för mig själv möter jag en blandning av min mor och min farmor i reflektionen. Fullt rimligt, inser jag med min förnuftiga halva. Orimligt säger den andra.
Å andra sidan hittade jag ett utgånget körkort i byrålådan, mitt förra och det nu giltiga är strax dags att byta ut igen. Hon på fotot såg precis ut som dottern som nog tar körkort snart.
Så på det sättet lever man ju uppenbarligen vidare. Inte helt olikt växterna och deras skott som i princip genom denna kedja kan leva för evigt.
