Något har hänt med min upplevelse av tiden denna vår. Det är som att den komprimerats. Vikts samman. Inte bara rusat på snäppet fortare än det normala. Om jag skulle beskriva det så blir det som att tidsarket vikts på mitten.
Tänk att tiden är som ett pappersark som normalt ligger plant. Nu har någon vikt det så att mitten av mars sammanfaller med mitten av maj. April gick inte bara snabbt, jag uppfattade inte ens att tiden gick. Tillvaron tar snarare stora kliv. Över veck i tidens väv, eller som i min liknelse, dess vanligtvis släta pappersark.
Varför uppstår denna annorlunda upplevelse av tidens gång?
Jag tänker att det är ett slags försvar. När tillvaron blir enahanda. När man inte längre vill tänka alltför mycket på framtiden. Kanske tiden blir mindre betydelsefull. Förr var en vecka åtminstone något att räkna med. Nu ser jag tillbaka på en förfluten månad som vore den en grisblink. Tiden har kollapsat.
Det är väl ett sätt att få denna period överstökad. Jag vill liksom inte vara med om den. Men är det verkligen en smart strategi, om man nu kan kalla något omedvetet för strategi. Flera år av livet riskerar att försvinna på detta snabbspolade vis. Det är knappast det jag vill, särskilt inte i backspegeln.
Jag vill tillbaka till en normal upplevelse av tid. En tillvaro där jag hinner uppfatta att det är juni nu.
Det är som Virgina Woolf skriver i romanen "To the Lighthouse" här i mitt eget försök till översättning.
"Liksom när man återvänder från en resa, eller längre sjukdom, innan vanorna åter lagt sig som en hinna över alla ytor, känner man denna overklighet, något som föds. Livet är som rikast då."
