Även jag kan ibland inbilla mig att brist på tid är ett hinder för att skriva, för att ens börja. Hinner jag inte klart är det ingen idé att starta. Dumt och inte ens sant. Snarare är det så att en begränsning i tid skapar ett fokus.
Den som har oändligt med tid kommer aldrig till skott. Det vet jag så väl efter perioder i livet då jag inte haft andra förpliktelser än att göra just vad jag vill. Skriva har jag tänkt. Men det har inte blivit så mycket av det.
Istället för i de långa ledighetsräckorna har det blivit betydligt mer skrivet i småsnuttarna man knycker i vardagen. Visserligen rimmar texternas längd med skrivtiden, jag har ännu inte lärt mig väva ihop textfragmenten till något längre.
Nu skall jag gå skrivkurs över sommaren. Den startar på måndag med en intensivvecka med lektioner varje kväll. Via Zoom. Jag retade mig först på att startveckan inte låg en vecka senare, då jag hunnit gå på sommarlov. Men nej, vid närmare eftertanke är det bra. Att det inte finns eoner av tid för skrivövningarna kommer tvinga mig att fokusera.
Begränsningar skärper sinnet. Och det gäller inte bara tidsmässiga begränsningar, utan även i ämne och längd på det som skall produceras. Novelltävlingar brukar vara bra. De skall ofta handla om ett visst ämne eller åtminstone ett "startord". De har ofta en angiven textlängd så även där finns en begränsning. Dessutom har de en deadline för inlämning.
Full frihet i tid, omfång och ämne är sällan fruktbart. Uppsats i skolan med fritt ämne ledde ofta till att jag åt upp pennan i ren desperation. Minns fortfarande smaken av målat trä med blyerts i mitten. Flisorna fastnade mellan tänderna. Jag måste ha ätit upp ett och annat suddgummi också, för plötsligt minns jag både smak och konsistens även av dem. De rosa, inte de gröna. De var för hårdsmälta.
