Jag vill gärna hävda att jag är kvällspigg. Min man skulle inte nödvändigtvis hålla med, utan hänvisa till de otaliga gånger jag somnat i soffan i Netflix-skenet.
Men, det beror ju bara på att jag tvingas stiga upp i ottan för att jobba, skulle jag försvara mig. Och det är helt sant. Det är de där hemska morgnarna som förstör mitt kvällsugglande. Bara vetskapen att jag måste upp på morgonen gör mig trött. En helt annan sak är det om dagen efter är ledig.
Visst hade det varit mer praktiskt om jag varit morgonpigg. Då hade jag inte behövt känna mig som en dö sill varenda morgon innan kaffet kickar in. Jag hade glatt skuttat ur sängen och skrivit i tre timmar innan kontorsjobbet tar över min kropp och hjärna, men aldrig min själ.
Jag får sätta mitt hopp till att kvällsugglan, trots påtvingad tidig uppstigning orkar stanna uppe på ett mer kreativt sätt än sovandes i TV-soffan. Ibland händer det.
Som tur är blir det strax semester och jag slipper styras av arbetets kalender. Kvällsugglan ser fram emot sena kvällar på balkong och vid köksbord. Tuppen får hålla näbb.
